Sagan om hur Mob 47 tog steget in i mitt vardagsrum, andra delen av tre.

Living the dream in Gislaved juli 1996!

Gästbloggarna fortsätter hålla liv i bloggen när eder bloggare själv inte hinner. Här fortsätter kusin Jonas Ruuds trilogi om Mob 47 och sökande efter... ja, läs själva. Läs även del ett. 

Några hängivna punks ifrån Täby bestämmer sig för att bilda band och drygt tio år senare börjar en femtonåring i Svenljunga lyssna på de alster de lämnat efter sig. Den rumsliga och tidsmässiga distansen är såklart avgörande i varje individs relation till Mob 47, min romantiserade bild av 80-talets svenska råpunk handlade mer om hur jag ville ha det i mitt liv i mitten av 90-talet än hur det faktiskt var när det begav sig. Jag var så långt ifrån allting, tills det började lossna med en spelning i Limmared med Vacuum (sedermera Vacuum Borås efter Alexander Bards klåfingrighet, läs om detta annorstädes), och Mögel. Samtidigt ville jag komma åt specifika musikaliska och estetiska uttryck ifrån 80-talet. När jag var på Kamikazepunken 1995 var jag i himlen, minns att jag redan då beskrev det som att vara tillbaka på 1980-talet! Råpunk och välnitade knuttejackor med bandloggor. Släng in klorblekta jeans eller bondagebrallor, de obligatoriska kängorna och någon form av färgglad, spretig hairdo. Vilken cliché kan tyckas, men för mig var det en revolutionerande upplevelse och som uppvuxen på landsort med långt till någon form av punkrörelse var det oerhört spännande. Kärnan av min punkvärld (en värld som kanske med tiden blev lite sjuk) skapades dock med mitt och förstås även kusin Johans pojkrum som epicentrum.

Vi har alla våra unika minnen och tolkningar av den musik vi älskar, något som är självklart, men det tål att upprepas. Den upplevda magin kring punkens uttryck drev mig att skapa ett eget universum av den musik jag mötte. Med en känsla av att i tid eller rum, oftast både och, vara avskild ifrån det jag trodde mig älska, hade jag ofta känslan av att aldrig nå riktigt ända fram.

"Min motsvarighet till King's Road i London var Shock och Dolores."

Att resa till GBG (dessa versaler fick det att vattnas i munnen hos mig när Varning!! för punk-boxen erbjöd låtar med Anti-Cimex, AB Hjärntvätt, Disarm, Sötlimpa och annat gött med sitt ursprung i trakten), var stort för mig och fastän jag inte formulerade det så på den tiden så handlade en resa dit till en början om att ägna mig åt en viss typ av konsumtion.  Min motsvarighet till King's Road i London var Shock och Dolores. På det sistnämnda stället kunde jag äntligen köpa min Mob 47-tröja, en t-shirt föreställande en dödskalle med spike-kam och två fredstecken, ett av dem upp och ner. Priset kan ha varit 129kr, kusin Johans dito med svampmolnet låg nog på en tia extra. Jag har alltid varit ekonomisk av mig. Min tröja brukades flitigt de kommande åren, sommaren 1997 hade jag den på mig jämt, även när jag sov. Men den blev aldrig så där sunkig som en riktig smutspunkares kläder borde vara. Som sagt, jag nådde aldrig riktigt ända fram.

"Någon frågade mig om jag köpte min tröja '83 med tanke på dess skick. Kommentaren gav mig nästan en känsla av att ha nått ända fram."

Tröjan blev med tiden urblekt av den tvättande punkarens renlighetsmani (fast det var först under min tid som inneboende hos min morbror i Mölndal 99/00 som någon försökte ge mig ök/smeknamnet Tvätt-Jonas för att jag tydligen tvättade varje gång någon ringde till mig). Tröjan blev så småningom ett linne, och när jag hade på mig mitt Mob-linne på återföreningsspelningen med Mob 47 på Debaser i Stockholm 2006 var det sen länge mer ett tygstycke bestående av fransar och dessutom helt utan passform. På matinéspelningen där alla var välkomna och ingen söp, frågade någon mig om jag köpte min tröja '83 med tanke på dess skick. Kommentaren gav mig nästan en känsla av att ha nått ända fram, att jag var född 1960 och varit 17 år 1977 och därmed inte missat någonting (hej Michael Örtendahl ifrån Cortex). Jag tvivlar dock på att det fanns särskilt många Mob 47-tröjor alls på 80-talet, rätta mig någon om jag är ute och cyklar. För övrigt sa jag sanningen till den som frågade, tröjan var ju faktiskt tio år för ung för att ge någon cred!

Var den spelningen i Stockholm kanske den sista gången som linnet brukades? Snart kommer den avslutande delen i trilogin, läs den också och få en känsla av att nå ända fram :)

Dreaming on in Punkhuset, Björsared september 1996