När jag för några veckor sedan såg att min gamle granne Jocke Norén skulle på Foo Fighters frågade jag om han ville gästblogga. 01:36 natten till igår damp följande ner på mailen. Jag hann tyvärr inte lägga upp det igår, men här har ni en ögonblicksbild från den legendariska konserten i fredags kväll.
Jag är nog lite i chock fortfarande men jag ska försöka att samla några ord om vad jag har bevittnat ikväll. Till att börja med är det givetvis lätt att glorifiera en spelning när något som det som hände ikväll händer. Det är lätt att hylla till skyarna när en ena sekunden trodde att det inte skulle bli någon spelning och de i nästa sekund bär in en skrattande Dave Grohl på scenen. Så är inte fallet här. Det var inte en bra konsert för att Dave Grohl bröt benet i Göteborg. Det var en bra konsert trots att Dave Grohl bröt benet.
Det var mer intensitet i Foo Fighters version av "Let there be rock" med en stillasittande (nåja) Dave Grohl än alla samlade rockspelningar jag sett i hela mitt liv. Det var mer ärlighet i Daves röst när han gråtande tackade publiken än vad jag trodde var möjligt på en scen utan att det låter tillgjort. Det var uppriktigt rörande och hjärtvärmande på ett sätt hollywoodproducenter bara kan drömma om att skapa.
Men ok. Vi börjar från början. Elgitarrer börjar yla och en tydligt övertänd Dave Grohl springer in på scenen och fram över secenförlängningen ut i publikhavet. De öppnar med "Everlong" och det känns som att allt är som det ska vara. Sedan startar de igång den personliga favoriten "Monkey Wrench". Ni förstår själva att en helt vanlig kväll hade detta varit en öppning som slagit det mesta. Men det är inte en vanlig kväll. Dryga minuten in i låten tar Dave ett par snubblande steg mot scenkanten och bara försvinner. Jag är helt övertygad om att det är ploj. De vingliga teatraliska rörelserna ner från scenen kan inte ha varit på riktigt. Men varför? Och hur? Ganska snart slutar bandet spela och Dave sliter åt sig en mikrofon. Han ber om ursäkt men han har nog brutit benet och de lovar att komma tillbaka. Han ser helt förstörd ut när sjukvårdarna bär ut honom backstage.
Samtidigt som publiken försöker greppa det antiklimax som drabbat både den och sångaren berättar trummisen Taylor Hawkins att de lovar att komma tillbaka och att det ska spela lite covers för oss så vi går nåt med oss hem. Folk börjar lämna Ullevi. Jag hoppas innerligt för deras skull att de inte kom så långt för medan Hawkins kämpar med en Rod Stewart-låt bär roddarna in en stol på scenen.
Under Queens "Under Pressure" bärs sedan in en skrattande Dave Grohl. Ullevi fullkomligt exploderar. Under fem-sex låtar får en sjukvårdspersonal sitta och hålla fast Daves fot så att smärtan Inte ska bli outhärdlig. Vi börjar tänka att vi kommer få höra ett par fina bitar iallafall innan de kör i väg honom till Östra Sjukhuset med rödljus. Dave tänker annorlunda.
Han meddelar att han kommer försvinna lite så de temporärt kan gipsa hans ben. Han kommer sedan tillbaka och de kör på i ytterliggare två timmar. De körde inte bara sin setlist, de betade av ett gäng andra låtar också för Dave ville inte att kvällen skulle ta slut. "I've seen A LOT of Foo Fighters concerts, but I have never seen any one like this."
När han sedan ville tacka publiken för att alla stannat kvar. Att vi stöttat dem genom både konserten och deras karriär brast det för honom. Sångaren som spelat inför slutsålda Wembleys och över 100 000 bat shit crazy sydamerikaner på en och samma kväll, torkade tårarna och tackade Ullevi, Göteborg för den kärlek de gav honom. Det var en känslosam kompott av whiskey, ärliga ögon och troligtvis rätt mycket smärtstillande.
Jag sa innan konserten för att jag sett setlisten att detta blir nog bättre än i Stockholm. Jag hade fel. Inte om konserten utan om anledningen. De var tightare och de var spelsugna som fasen. Givetvis spelade benbrottet och Grohls heroiska insats in. Det vi bevittnade ikväll var ingenting annat än ett stycke svensk konserthistoria.
Det finns inte nog med toasts, fyrar, plus eller getingar att beskriva vad jag har upplevt ikväll. Så jag vägrar helt enkelt betygsätta det. Men som Dave sa innan han sjöng farväl med "Best of you". Jag kommer aldrig glömma den här konserten.
Jag är nog lite i chock fortfarande men jag ska försöka att samla några ord om vad jag har bevittnat ikväll. Till att börja med är det givetvis lätt att glorifiera en spelning när något som det som hände ikväll händer. Det är lätt att hylla till skyarna när en ena sekunden trodde att det inte skulle bli någon spelning och de i nästa sekund bär in en skrattande Dave Grohl på scenen. Så är inte fallet här. Det var inte en bra konsert för att Dave Grohl bröt benet i Göteborg. Det var en bra konsert trots att Dave Grohl bröt benet.
Det var mer intensitet i Foo Fighters version av "Let there be rock" med en stillasittande (nåja) Dave Grohl än alla samlade rockspelningar jag sett i hela mitt liv. Det var mer ärlighet i Daves röst när han gråtande tackade publiken än vad jag trodde var möjligt på en scen utan att det låter tillgjort. Det var uppriktigt rörande och hjärtvärmande på ett sätt hollywoodproducenter bara kan drömma om att skapa.
Men ok. Vi börjar från början. Elgitarrer börjar yla och en tydligt övertänd Dave Grohl springer in på scenen och fram över secenförlängningen ut i publikhavet. De öppnar med "Everlong" och det känns som att allt är som det ska vara. Sedan startar de igång den personliga favoriten "Monkey Wrench". Ni förstår själva att en helt vanlig kväll hade detta varit en öppning som slagit det mesta. Men det är inte en vanlig kväll. Dryga minuten in i låten tar Dave ett par snubblande steg mot scenkanten och bara försvinner. Jag är helt övertygad om att det är ploj. De vingliga teatraliska rörelserna ner från scenen kan inte ha varit på riktigt. Men varför? Och hur? Ganska snart slutar bandet spela och Dave sliter åt sig en mikrofon. Han ber om ursäkt men han har nog brutit benet och de lovar att komma tillbaka. Han ser helt förstörd ut när sjukvårdarna bär ut honom backstage.
Samtidigt som publiken försöker greppa det antiklimax som drabbat både den och sångaren berättar trummisen Taylor Hawkins att de lovar att komma tillbaka och att det ska spela lite covers för oss så vi går nåt med oss hem. Folk börjar lämna Ullevi. Jag hoppas innerligt för deras skull att de inte kom så långt för medan Hawkins kämpar med en Rod Stewart-låt bär roddarna in en stol på scenen.
Under Queens "Under Pressure" bärs sedan in en skrattande Dave Grohl. Ullevi fullkomligt exploderar. Under fem-sex låtar får en sjukvårdspersonal sitta och hålla fast Daves fot så att smärtan Inte ska bli outhärdlig. Vi börjar tänka att vi kommer få höra ett par fina bitar iallafall innan de kör i väg honom till Östra Sjukhuset med rödljus. Dave tänker annorlunda.
Han meddelar att han kommer försvinna lite så de temporärt kan gipsa hans ben. Han kommer sedan tillbaka och de kör på i ytterliggare två timmar. De körde inte bara sin setlist, de betade av ett gäng andra låtar också för Dave ville inte att kvällen skulle ta slut. "I've seen A LOT of Foo Fighters concerts, but I have never seen any one like this."
När han sedan ville tacka publiken för att alla stannat kvar. Att vi stöttat dem genom både konserten och deras karriär brast det för honom. Sångaren som spelat inför slutsålda Wembleys och över 100 000 bat shit crazy sydamerikaner på en och samma kväll, torkade tårarna och tackade Ullevi, Göteborg för den kärlek de gav honom. Det var en känslosam kompott av whiskey, ärliga ögon och troligtvis rätt mycket smärtstillande.
Jag sa innan konserten för att jag sett setlisten att detta blir nog bättre än i Stockholm. Jag hade fel. Inte om konserten utan om anledningen. De var tightare och de var spelsugna som fasen. Givetvis spelade benbrottet och Grohls heroiska insats in. Det vi bevittnade ikväll var ingenting annat än ett stycke svensk konserthistoria.
Det finns inte nog med toasts, fyrar, plus eller getingar att beskriva vad jag har upplevt ikväll. Så jag vägrar helt enkelt betygsätta det. Men som Dave sa innan han sjöng farväl med "Best of you". Jag kommer aldrig glömma den här konserten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar