Konsertåret 2013

Bäst på livescenen i år. 

1) Dan Berglund, Folkteatern Göteborg
2) Metallica, Roskildefestivalen
3) Eldkvarn, Trädgårn Göteborg
4) Christina Kjellsson, Kompledigtfestivalen
5) Stefan Sundström-konserterna i Hässleholm, Karlskrona och Göteborg

Bubblare: Bruce Springsteen, Parken och Bob Dylan, Falconer Salen och den och den och... ett par till. Jag såg såklart många bra konserter/spelningar i år. Tillåt mej att gå igenom de ovan nämnda och ett par till.

Konsertåret 2013 inleddes med att Michael, Hanna och jag såg Nobelkommittén och Strindbergs på Debaser i Malmö. De förstnämnda kallade jag för en oupptäckt skatt och om jag minns rätt blev det en hel del Nobelkommittén veckor efter konserten och de sistnämnda var fantastiskt kul att se för andra gången på kort tid. Den omtalade Johansson-Borgh-kemin smittade.

En mörk och snöig februarikväll gav Dan Berglund en intim spelning på Folkteatern vid Järntorget. Den snart 60-årige Dan Berglund trollband oss med hjälp av endast akustiskt gitarr och såklart sina låtar i närmare en timma och trekvart med ett set nästan helt befriat från allsångsvänliga sjuttitalsdängor. En integritet att beundra. Några outgivna låtar, "Skymningen", "Wellamo" med flera gjorde kvällen väl värd att minnas. Helt klart årets bästa spelning.

Caj Karlsson såg jag i flera olika konstellationer under året. I mars på en utsåld Karlskrona konsthall inför en publik som formligen älskade sin Caj Karlsson. Spelningen var en kavalkad genom Cajs karriär och ett stort antal musiker medverkade. Sinn Fenn spelade en låt vilket var en försmak inför sommarens spelning på Hasslöfestivalen, där ett taggat Sinn Fenn gjorde en av sina fåtagliga spelningar sedan återföreningen 2010 inför en jublande publik.

Efter Hasslöfestivalen kunde jag inte sluta lyssna på "Brännvinsbåt", men när hösten kom och båten skulle lägga till vid Bollö hade jag flyttat till Göteborg. Caj Karlsson fanns såklart även med på Kompledigtfestivalen och avslutade där lördagskvällen på utomhusscenen med den äran.

Två gånger i år fick jag höra Caj Karlsson och Dan Viktor köra sin cover på Ted Ströms "Vintersaga", en Sverigeskildring av episka mått (den gamla betydelse av episk - storslagen och berättande) och som i händerna på duon Caj & Dan blir högklassig.   

Något överraskande såg jag Kullaviks stolthet Alice B två gånger. Hon har mest jobbat på sin nya skiva men två spelningar har jag likväl lyckats pricka in. På Jazzhuset i påskas med hela sitt band och i duoformat tillsammans med enbart pianisten på Sjöfartsmuseet i höstas. När nya skivan kommer någon gång nästa år år lär det bli succé. Kan inte tänka mej något annat. Och nog borde Kompledigt boka Alice B i duoformat till festivalen 2014?    

En som hunnit släppa ny skiva och turnerat flitigt är Stefan Sundström, som tillsammans med Caj Karlsson är den jag sett flest gånger under året. Hela tre Sundströmkonserter hann det bli. Jag nyupptäckte glatt min gamle favorit från första halvan av 00-talet och det kändes som när man återupptar kontakten med en kär gammal vän.

Under hösten kom det ut en liveskiva från vårturnén på Spotify, missa inte den strålande covern på Charlie Engstrands "Sentimentalsjukhuset". De pigga versionerna av "Amors pilar" och "Babyland" med Ola Nyström på sologitarr som spelades både i Hässleholm i våras och Karlskrona i somras är också något jag tar med mej från det här året. För att inte tala om de magiska låtarna från Ingenting har hänt som spelades på solokonserten här i Göteborg förra månaden. Tre gånger Sundström kändes väldigt lagom i år. Som förband på två av Sundströmspelningarna var Skator (Lina Högström) med, som med sina underbart introverta låtar blev en av årets stora upptäcker. Hade skivan Vita kalla inte kommit 2012 hade något från den funnits med på listan över årets låtar. Jag hoppas Skators flitiga spelande innan Stefan Sundström lett till att fler än jag upptäckt henne.  

Och när Loke Nyberg spelade "Flykten från Sverige" på Sjörök i Karlskrona i maj kämpade vi alla med gråten. Själv var jag tvungen att skriva om låten i tidningen Grönt.

Efter en vår med Springsteenlyssnade kors och tvärs kändes det helt rätt att se världens bästa toastmaster på Parken i Köpenhamn en magisk kväll i maj. Hela Born to run framfördes och ett fint samspel mellan Springsteen och Little Steven präglade kvällen. Albumspelningarna skulle sedan återkomma under turnén, men det kunde vi inte veta där och då.   

2013 var året när Hultsfredsfestivalen dog och återuppstod. FKP Scorpions plockade med sej namnet till Stockholm och gjorde bort sej. I Hultsfred återuppstod festivalen, på åtta veckor arrangerades This is Hultsfred av lokala entusiaster enligt det klassiska Hultsfredsmottot "går det inte så går det ändå". Dit fort Michael, Joakim, Jenny, Agnes, Hanna, jag och en hel hoper andra. Det kändes väldigt speciellt att vara tillbaka på klassisk festivalmark och se att festivalen lever. Äntligen fick jag se Hulingen igen och vandra på den mark där jag tillbringat så mycket tid i mina dagar. Åtta Hultsfredsfestivaler sätter sina spår. Det blev en minnenas promenad och bra konserter med bland andra Sator, Trubbel, Nomads och Miriam Bryant.

Några veckor efter Hultsfred infaller traditionsenligt Roskildefestivalen och dit bar det av även i år. Roskildefestivalen i år vibrerade av Metallicaupphetsning och deras två och en halv timma långa konsert på lördagskvällen samlade sannolikt ett av de största publikhav som någonsin stått framför Orange Scen. Metallica körde ett publikfriarset och sen vi väl fått en bra plats stod jag och njöt och kände adrenalitet pumpa runt i kroppen. Att det var sjätte dagen på festivalen och att man borde kännas viss trötthet märkte jag inte av, så bra var det och de hade gärna fått spela natten igenom. Andra sevärdheter på Roskilde i år var det finska hjältemetalbandet Ensiferum (ibland kan det vara fantastiskt kul med scenutstyrsel inspirerad av Conan Barbaren och låttitlar som "In my sword I trust") och naturligtvis Kraftwerk vilka fick publiken att entusiastiskt dansa ut Roskildefestivalen 2013. 

Veckan efter Roskildefestivalen var måhända mer konsertfylld än vad som är sunt efter en sådan urladdning. Ulf Lundell, Hasslöfestivalen och Patti Smith. 

Ulf Lundell gjorde sin första sommarturné på ett par år och tillsammans med Johanna såg jag honom på klassisk mark - Borgholms slottsruin. "Tre bröder" blev den största behållningen för kvällen men jag undrar fortfarande vad "Hem med dej" gör i en extranummervända? 

Patti Smith imponerade på Falconer Salen med varmt och engagerande mellansnack, en lysande "This is the girl" och en röjig punkavslutning med "Rock n roll nigger"

Tomas Andersson Wij spelade på Ekenäs slott sista kvällen i juli. Det blev en fin kväll och en inspirerad artist, allt inramat av renässansslottet och en vacker utsikt. Publiken satt snällt lyssnade i stolar och i pausen serverades det kaffe. Tomas Andersson Wij kunde köra långa mellansnack och spela både kända och okända låtar.

Jag lyckades pricka in en av årets mest omtalade spelningar. Som en smygstart på Way Out West spelade Olle Ljungström på Liseberg dagen innan festivalen drog igång. Olle Ljungström hade måhända tagit sej ett lite väl stort glas vin innan spelningen och det blev rubriker i tidningarna om skandalspelning och till med ett indignerat inslag i Studio Ett. Överdrivet? Jajamen. Det var ingen skandalspelning. Men en artist som aldrig velat stryka någon medhårs, inte heller när han varit med i mysteve och spelar på den förvuxna folkparkens största scen. 

Festivalsommaren avslutades precis som förra året på Kompledigtfestivalen i Köping. Den mysiga visfestivalens program var måhända inte lika starkt som 2012 men det hindrade inte att jag upptäckte Maja Heurling och hennes fantastiska låt "Berlin", gladdes stort åt att Johan Johansson spelade min request "(Där det gick åt pipan för) Napeoleon" och njöt stort av Christina Kjellssons suveräna spelning. Publikkontakt, låtar som "gick i ADHD" och bra låturval. Och så spelade ju husartisten Caj Karlsson, men honom har vi ju redan avhandlat. 

Hösten bjöd bland annat dels på tidigare nämnda Stefan Sundström och även fyra andra giganter i min värld. Bob Dylan, Lars Winnerbäck, Håkan Hellström och Eldkvarn. Två gubbakter och två som snart tar klivet in i medelåldern.

Bob Dylan såg jag på Faloncer Salen i Köpenhamn - årets tredje Köpenhamnspelning. Jag var där själv och satt ganska långt fram, skillnaden var stor mot de isladespelningar jag sett tidigare. Det kändes nästan intimt. Tempest dominerade setlistan och överhuvudtaget var det nästan bara låtar från de tjugufem senaste åren - och då blir Bob Dylan av idag som bäst. "Love sick" var kvällens bästa låt och "Long and wasted years" kvällens stora upptäckt.

Lars Winnerbäck levde ut sin arenarockdröm på ett Scandinavium där allt var planerat in i minsta detalj. Lite djärvt kanske att spela så många midtempolåtar i en islada, men publiken (som f.ö blivit äldre) älskade det. Så även jag.

En som inte direkt slitit ut vägarna i år är Håkan Hellström. Hans sommarturné var snålt tilltagen för att komma från Sveriges just nu största artist och när höst-vinter-svängen till att börja såg ut att bli väldigt kort ilsknade jag till och skrev ett blogginlägg i bästa kvällstidningsstil. Något som nu renderat en hel del googlingar sedan GP börjat kampanja för att spelningen nästa år (ja, han gör bara en spelning nästa år) ska bli på Ullevi. Till sist fick jag dock se Håkan Hellström detta Håkan-år 2013. Till att börja med var jag svårflirtad, men sen släppte det och konserten blev utmärkt. Mer soulig och mer E-Street-Bandig har jag inte sett Håkan Hellström förut, indiekungen har blivit gammal. Inte mej emot.

Eldkvarn avslutade konsertåret 2013. Som jag hade längtat efter att återigen få höra detta ständigt turnerande band återigen sjunga sina alkoholspetsade låtar om färden genom livet. Det har nog inte undgått någon trogen bloggläsare att Eldkvarn är ett band jag sätter väldigt högt. Jag kan inte sluta fascineras av detta band som envist släppt skivor och turnerat oavsett hur många som velat lyssna. Än så länge lever de gott på Plura Jonssons teveframgångar och drar ner stort jubel på sentida låtar som "Fulla för kärlekens skull" och "En liten kyss av dig". Dessutom gör de sig så bra som storband, med både Marcus Olsson och Adrian Modiggård som mer eller mindre stadiga livemedlemmar.    

Vad ska 2014 bjuda på för konsertupplevelser?