Minnenas Motells meste gästbloggare - Michael Porali, den enträgne kulturarbetaren från Högsbohöjd - är tillbaks med en rapport från Göteborgs Konserthus i lördags kväll.
När jag under pågående fylleslag i fredags kväll råkade höra av en vän att han just varit och jobbat med att bygga upp scenen inför Melissa Horns två Göteborgsspelningar klämde jag ur mig, möjligen lite för snabbt och lite för entusiastiskt, att jag hemskt gärna hade velat gå på det. Min vän försvann iväg och återvände två minuter senare med tre gästbiljetter. För att vara extra tydlig förresten, så var ordvalet "hemskt gärna" väldigt nära sanningen, och knappt ett dygn senare sitter jag (onödigt obekvämt för att vara en plats för kulturell njutning, ska påpekas) för andra gången någonsin i Göteborgs Konserthus. Båda gångerna har även åtföljts av utomordentligt sällskap, inte minst då förra gången ackompanjerades av vår kära blogginnehavare här. Efter ett lite väl fånigt inspelat (!) meddelande om att mobiler ska hållas avstängda och att det inte blir någon paus mellan öppningsakten och huvudakten stegar en försynt norrman ut på scen och presenterar sig som Jonas Alaska. Honom behöver vi inte uppehålla oss vid särskilt länge då hans framförande var i bästa fall fullkomligt ointressant, och för att vara lite bitskare, faktiskt helt undermåligt. Som väl är avhandlades bara ett halvt tiotal sånger på akustisk gitarr innan det behagligt efterlängtade mörkret sänker sig.
"Jag gissar helt vilt att jag besökte konserten i helt fel tillstånd, det vill säga varken nydumpad eller olyckligt trånande."
En ensam pianist bygger upp (eller river ner) stämningen med ett förlängt intro till "Natten på hotellet", den första i en lång rad sorgesånger kvällen har att erbjuda. För det ska ni veta, att i dessa sånger erbjuds varken hopp, ljusning eller försoning. Genom just "Natten på hotellet", "Om du vill vara med mig", "Drömmen om Alice" och en rad andra kompositioner från höstens färska album "Om du vill vara med mig" lotsar kvällens huvudperson oss genom uppbrott och besvikelser i långt större antal än någon varken skulle hinna eller vilja uppleva, och alla bäst blir det givetvis mot konsertens senare del när undertecknads personliga gråtfavoriter "Lät du henne komma närmre", Jag saknar dig mindre och mindre" samt "Jag kan inte skilja på" när det villigt ska erkännas att det blev en aning fuktigt runt ögonen. Och med tanke på Melissa Horns nattsvarta textförfattande i kombination med det alldeles speciella röstläge som känns i hela kroppen (tänk Vånna Ingets Karolina Engdahl och Göteborgs egna Alice B, så vet ni ungefär hur jag menar hoppas jag) är det inte det minsta överraskande. Snarare är överraskningen den att jag inte bröt ihop mer, som de två gånger jag inte ens orkat stanna kvar hela konserterna under förra sommaren. Jag gissar helt vilt att jag besökte konserten i helt fel tillstånd, det vill säga varken nydumpad eller olyckligt trånande. Men det kanske det kan vara värt, att på bekostnad av att gråta till musik gilla någon som faktiskt gillar en tillbaka. Eller så är det helt enkelt så att det någonstans i förberedelserna till den här turnén gått väldigt snett, och att någon ansvarig borde ryckt in och sagt ifrån på skarpen att man helt enkelt inte kan föra samman den sköra poeten med ett gäng studiomusiker som alla vill ha med sina solon i alla låtar. Gärna flera stycken.
"Nästa gång önskar jag mig dock Melissa ensam vid ett piano."
Dock har ju den här arbetsmaskinen i princip inte en enda låt (i sitt grundutförande) som riskerar att rasera helheten, och såväl ovan nämnda gitarr- och piano-onanerande som det faktum att ungefär vartannat trumslag överröstar exakt allt annat i arrangemangen, går alldeles utmärkt att bortse ifrån och helt enkelt rikta öronen mot huvudpersonen själv. Nästa gång önskar jag mig dock Melissa ensam vid ett piano, och att "Du är nog den" inte glöms bort. Annars var det en perfekt lördagkväll!
Michael Porali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar