Tre låtar in i konserten tänder publiken för första gången till på allvar. "Walking in my shoes" får ett gediget gensvar och till sist känns jublet genuint och inte bara slentrianmässigt eller motiverat av höga biljettpriser. Det är hitsen folk kommit för att höra, medelåldern är ganska hög och här ska det ses idoler från 80- och början av 90-talet. Jag ser bara två synthluggar, men desto fler med min egen frisyr. Depeche Mode är ett band som har peakat - för de fyra-fem låtarna från nya skivan Delta Machine är intresset svalt - men vad gör det när de levererar en i flera stycken utsökt konsert?
Gårdagskvällen var min tredje Scandinaviumkonsert på kort tid, och jag är ledsen Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, men Depeche Mode fyllde upp arenan bäst. Både Hellström och framförallt Winnerbäck har arenarockkvalitéer, men i jämförelse med dessa är Depeche Mode verkligen det kompetenta arenabandet nummer ett. Stora gester, en extremt genomtänkt ljussättning och med storbildsskärmar som bara gör hela känslan och upplevelsen större. Men så spelade Depeche Mode på arenor när de bägge andra fortfarande gick på högstadiet.
"Walking in my shoes", "Question of time", "Personal Jesus" och "Never let me down again" sitter precis där de ska. Men kanske är konsertens allra bästa låtar är "But Not Tonight" och "Shake the Disease" som en glad men känslosam Martin Gore framför till endast pianokomp?
David Gahan är en entertainer, lätt sprallig och inte helt olikt en cirkusdirektörer spatserar, dansar eller springer han fram längs scenen. Han är trots allt den enda av de fem männen på scen som har den möjligheten. Martin Gore spelar visserligen mer gitarr än synth, men håller sej ändå mest till sin del av scenen. Andrew Fletcher och livemusikerna Peter Gordeno och Christian Eigner bildar ett bakre led bakom synthar och trumset. David Gahan höjer mikrofonstället över axlar och huvud och utstrålar den androgyna machosexighet som så många synthhannar vill efterlikna. Depeche Mode startade som ett synthband men framstår live även till stor del som ett mer traditionellt rockband. Martin Gores gitarr får ta en hel del plats, trummorna är analoga och på en låt spelar Peter Gordeno bas. Till och med ett bassolo får plats. Själv har jag ingenting emot den lite mer rockiga sidan av Depeche, men inser att en och annan synthtaliban säkert tänker eller muttrar sell-out.
Jag såg även Depeche Mode på Arvikafestivalen 2009 och tycker nog konserterna var ungefär lika bra. Den gången var det "Home" som framfördes i en känslosam soloversion av Martin Gore, "Stripped" var med istället för "Black Celebration" och det fanns ett antal låtar från den då aktuella skivan Sounds of the universe att spela istället för som nu från Delta Machine. Annars var en stor del av låturvalet ganska snarlikt. Depeche Mode levererade både 2009 och i år en mycket kompetent storslagen synthrock. Som gjord för islador och de stora festivalscenerna.
Fortfarande pulserar rytmerna och synthmattorna från "Question of time" och "Walking in my shoes" i mej. Depeche Mode är kanske inte ett av de banden som ligger allra närmast mitt hjärta, men jäklar vad de kan leverera ibland. Jag ser gärna bandet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar