torsdag 16 maj 2013

Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster

Är det spännande att se en artist för tredje gången på ett år? En artist där dessutom media slår krumbukter i meningslös rapportering. Kan det inte kännas lite uttjatat och gjort?

När Agnes, Sofia och jag i vintras bokade biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Band på Parken i Köpenhamn kände jag att vi gjorde rätt som bokade, trots att jag inte var så sugen som jag kanske borde varit. Jag hade trots allt sett honom på både Roskildefestivalen och Ullevi i somras. Sen började jag läsa nya biografin och blev mer intresserad. Hela våren har det lyssnats flitigt på Springsteen.

När rapporterna dök upp om albumspelningar i Stockholm började jag fundera på om man trots allt borde ha bokat biljetter till någon av konserterna i den där svealändska avkroken. Samtidigt, tröstade jag mej med att konserterna i Norge och Finland lät nog så spännande. Det skulle bli riktigt kul att se Bruce Springsteen & The E Street Band igen!



Det hele började ganska förutsägbart med "We take care of our own" från senaste skivan. Men redan på tredje låten började Springsteen plocka upp skyltar från publiken, vilket fortsatte ett par låtar till, vi fick till exempel den alltid lika underbara "Cadillac Ranch" och en "Trapped" som slog till likt en annan reptil. Skulle det bli en kväll med nästan bara önskelåtar från publiken? Efter ett par låtar från senaste skivan och en lysande "Spirit in the night" med minst sagt taggad artist - någon i publiken räckte fram en öl vilken resolut hävdes - och taggat band tar huvudpersonen till orda. "The last summer we we're playing at Roskilde festival right next to here, and now we wan't to make this night something special. As a surprise for you we will play the entire Born to run record".

Albumspelning! Utanför USA och Sverige! Av självaste rockoperan och genombrottsskivan Born to run. Jublet visste inga gränser. Och sen kom den, från "Thunder road" till "Jungleland". "Tenth Avenue Freeze-Out" innehöll programenligt en fin hyllning till framförallt Clarence Clemons men även Danny Federici, "Backstreets" lät mörkare än jag någonsin hört den på skiva och i "Meeting across the river" imponerade särskilt bandets trumpetspelare, Tage Danielsson-look-a-liken Curt Ramm. Under "Jungleland" förstod jag äntligen vad de som hyllat låten som en av Springsteens bästa menat. Till sist.

Samtidigt som publiken initialt jublade var det under flera av Born to run-låtarna ganska passivt stöd från publiken. Något som överhuvudtaget märktes under lite drygt första halvan av konserten, en och annan var säkert där snarare för att ha sett "Bossen" än för att de verkligen gillade honom.



Efter den allvarsamma och alldeles underbara rockoperan så började festen. En Bruce på topphumör, ett taggat band, irländskinfluerade låtar (som traditionsenligt ska sågas av tuffa rockrecensenter - jag är inte lika tuff, de är ju underbara!), publik på scen, gott om utrymme för blås och kör, som under större delen av albumspelningen fått vara overksamma. Festen var igång, och Bruce Springsteen var världens bästa toastmaster. "Pay me my money down" är en fantastisk livelåt! Ordinarie set avslutades med hitsvepet "Waitin' on a Sunny Day", "Lonesome day" och "Badlands". Nävar i luften och entusiasm genom hela svettiga Parken.

Något som slog mej under konserten, och inte minst under Born to run-vändan var hur märkligt det måste kännas för Jake Clemmons att åka runt och hylla sin döde farbror kväll efter kväll. Jake Clemmons hörde helt klart till de i bandet som fick mest applåder och i hans gestalt försökte vi se den legendariske Big Man.



 Extranummervändan inleddes med några djärva val som säkert gjorde konnässörerna nöjda innan festen fortsatte med en rad nummer från Born in the U.S.A, vilken tidigare lyst med sin frånvaro i setlistan kvällen igenom. Samspelet mellan Bruce Springsteen och Steven van Zandt började redan i andra låten "Two hearts" och fortsatte kvällen igenom för att kulminera i "Glory days".

Efter en "Dancing the dark" där det både hann dansas med med en tjej ur publiken och plocka upp en annan för att spela en, urpluggad, akustisk gitarr så undrade man om det kunde komma mer.
Det kunde det! Ut med födelsedagsbarnet och mångårige managern Jon Landau med en gitarr i näven på scenen och dags för "Twist and shout" och "Raise your hand", där någonstans kände det som Parken kokade över av värme, entusiasm och utmattning på samma gång efter nästan tre timmar och en kvarts konsert med inalles trettio låtar.

Den enda som inte verkade särskilt trött var artisten själv.

1 kommentar:

  1. Räknade till 12 livepremiärer för min del, vilket jag tycker är riktigt bra såhär tredje gången på samma turné och fjärde gången inalles.

    SvaraRadera