tisdag 18 juni 2013

"Det är karma, detta händer på grund av att vi är på väg mot svikarfestivalen."

Några goda vänner åkte till det Hultsfred som flyttat till Stoxa och Sigtuna. Jag blev nyfiken på hur festivalen skulle vara och eftersom Minnenas Motell gör anspråk på att täcka mer musik än man först kan tro bad jag Sofia Hjort skriva något om festivalen. Så välkommen som gästbloggare Sofia, hur var det i Stockholm?

Det var på ett hostel i Istanbul som ryktet nådde mig: Hultsfredsfestivalen flyttar från Hultsfred till Sigtuna. Eftersom det var i samma veva som Tommy Nilssons påstod sig byta namn till Tommy Black, fast det bara var en löjlig reklamkampanj, kändes ryktet mer som ett jippo än verkligt. Jag som redan köpt biljett till festivalen skulle ju till orten som festivalen fått sitt namn ifrån och inte till någon gammal och i festivalsyfte oprövad golfbana utanför Stockholm!

Väl hemma i Sverige och med bättre fungerande 3G-nät visade det sig att ryktet var sant. Vi som köpt biljett fick ett mail där flytten konstaterades och vi fick drygt en månad på oss att fundera på om vi ville ha kvar biljetten eller byta tillbaka den mot pengarna. Det blev en ganska velig månad men tillslut bestämde jag mig för att behålla biljetterna, delvis för att alla artister jag ville se flyttade med upp till Sigtuna och delvis för att jag tänkte att det kunde vara kul att se hur det här egentligen skulle bli. Hur skulle det kännas att gå på en festival som svikit orten Hultsfred och som backas av ett monsterbolag med ett stort och hotande kapital mitt under festivaldödsepidemin?


"Det blev en ganska velig månad men tillslut bestämde jag mig för att behålla biljetterna"

En onsdag knappt två månader senare är vi på väg upp till den nya Hultsfredsfestivalen. I vårt sällskap är alla fyra något förvirrade. Det känns ologiskt att åka mot Stockholm när vi är ju på väg mot Hultsfredsfestivalen. Jonatan berättar att han tänker sig festivalområdet som om det befann sig i Hultsfred, att det där bandet borde spela på den där scenen, men att han gång efter gång fått påminna sig själv att festivalen flyttats. Innan vi ens lämnat Göteborg fastnar bilens baklucka med all vår festivalpackning inuti. Den sitter som sten och rör sig inte en millimeter trots att vi bänder och drar i den. Den tredje bilmekanikern som försöker lyckas tillslut förlösa vår packning med våld och erfarna händer och efter det skrockar någon av oss och kläcker ur sig att det är karma, att detta händer på grund av att vi är på väg mot svikarfestivalen.

Tillslut, efter att ha kört fel på grund av en felaktig markör av området i festivalens egna app och dålig skyltning, anländer vi till festivalområdet. Vi bor på lugn & grön camping och där är det redan många som, kvällen innan festivalens start, slängt upp sina tält och sitter utanför och dricker en och en annan öl. Vi lyckas få en riktigt bra plats på en kulle under några tallar. På campingområdet finns det en del matstånd och en förväntan i luften. Det känns att detta är premiärfestivalen för många besökare, en känsla som finns kvar hela festivalen, inte minst på grund av det ohyggliga knöandet framåt i publikhavet under de största och mest röjiga akterna som Arctic Monkeys och Fatboy Slim.

Vi startar festivalen på torsdagen med att se MEW på Green, den största scenen. Vi är där en halvtimme innan konserten startar och hamnar mitt framför scenen i andra raden, vilket är en av fördelarna med att vara på en festival med en fjärdedel så mycket besökare som den kan ta. Efter detta lärde vi oss att vi kunde gå en kvart innan från campet och ändå få väldigt bra platser.

Men det är inte alla spelningar som drar lite publik. Det är säkert en femtedel av festivalens besökare som ser Daughter på den näst minsta scenen White. Sångaren Elena Tonras leende sprider sig enda bak till oss där vi står längst bak i tältet, efter att ha kommit dit i tredje låten. Hennes förvåning när många av besökarna sjunger med i låtarna gör att hon fnissar i ungefär alla mellansnack.

Eftersom det blir alldeles för långt att recensera alla 17 artister vi hörde och såg listar jag här de fem bästa utan inbördes ordning och inte ens med motivationer varför de finns med på min lista (recensioner kan ni googla fram själva, jag håller med om allt som är bra): Hästpojken, Nordpolen, Two Doors Cinema Club, Arctic Monkeys och The Flaming Lips. Okej, en liten motivation till The Flaming Lips. De är festivalens tuffaste. Wayne Coyne står med silvrig kostym på ett altare av någonting som ser ut som utomjordiska maneter som sprider sig över scenen under blinkande sladdar och den psykedeliska musiken är någonting som jag kommer lyssna in mig mer på.

Annat observerat är att det finns alldeles för få bajamajor och duschar, att toapappret inte fylls på tillräckligt snabbt, att det inte finns tvål på festivalområdet förrän på fredagen och att det inte finns på campingområdet överhuvudtaget under festivalen och att besökarna inte får ta med sig maten de köpt på det avspärrade matområdet ut till scenerna på grund av någon tvist med kommunen. Och den dåliga skyltningen till området då, som jag gnällde på tidigare. Det märks att FKP Scorpio vill spara pengar, även om ryktena talar om stora akter även nästa år. Det är såklart artisterna som drar mest, speciellt av förstagångsbesökarna, och det vet tyskarna om. Men för att få besökare som återkommer år efter år måste de satsa lite mer på besökarna, om så bara med några fler bajamajor. Detta, och ett nytt namn som inte anspelar på den frånflyttade orten, kanske kan tvätta bort svikarryktet från festivalen. Och då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar