Come on pilgrim

Jag har skrivit mycket om Hultsfredsfestivalen den här våren och idag bär det av igen. För åttonde året far jag på Hultsfredsfestivalen. Vad som väntar mej vet jag inte riktigt, men jag ser det som en pilgrimsfärd. Jag vill se Hulingen igen, jag vill åka smalspåret igen, jag vill åter se band spela på den klassiska mark som Hultsfreds folkets park är, jag vill gå runt oppe på ängen och kika efter var vi bott genom åren och jag vill inleda festivalsommaren på ett klassiskt sätt. Kommer vi vara 300 personer där? Eller 3000? Det återstår att se.

Och jag tar mej friheten att citera mina egna ord dagen efter att FKP Scorpions tagit med sig namnet till Stockholm. Inte kunde jag då, för mindre än tre månader sedan, tro jag skulle resa till Hultsfred denna sommaren.

Förmiddag onsdag 12 juni 1999. Gassande solsken över Saharaentrén. Jag och resten av campet anländer precis före de långa köerna bildas. De andra går in med tältet för att hitta en bra campingplats, jag stannar kvar utanför med resten av vår packning. Liggandes över packningen öppnar jag en ljummen skakad folköl och inser att ja, det var precis lika härligt att vara på plats som jag drömt om. Andra känner frihetskänslan när de tar körkort, det är inget mot känslan av att ta en ljummen folköl vid sin festivalpackning en onsdagsförmiddag. Där och då inser jag att det här med festival var lika härligt som jag trott redan när jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992.

Jag var på Hultsfredsfestivalen i många år, alla år utom ett från 1999 till 2006. Sammanlagt sju år. Jag har bott mer än 30 nätter på Hultsfredsfestivalens camping, haft några av mitt livs roligaste stunder på festivalen och sett ett otal sjukt bra konserter på festivalens scener.

Vi ses på Sator, Nomads, Vånna Inget, Trubbel och några till.