När eder bloggare fick höra att gamle vännen och kursaren från statsvetenskapen för många år sedan Lars Kajes skulle på Mogwai var det givet att fråga om gästbloggning, inte minst eftersom Lars jobbar som frilansjournalist. Alla foton är tagna av honom själv. Scenen är din Lars.
Säga vad man vill om bokningsbolaget Scorpio, men att boka in de rutinerade postrockarna Mogwai i Göteborgs konserthus måste ses som ett genidrag. Det är inte en vanlig syn i konserthuset att publiken måste dra upp byxorna när de gått upp för trapporna, men den nogrannt akustiskt optimerade scen som lokalen erbjuder passar alldeles utmärkt för ett band som gjort karriär på att väva in små detaljer i de brutala ljudväggar som de med stor precision målar upp.
Mogwai lämnar inte heller någon besviken. Bandet vräker på redan från början och, med undantag för några låtar i mitten där det snarare blir monotont, håller de en hög klass genom hela spelningen. Det är även uppenbart vilken fördel konserthusets scen är. Trots att bandet stundvis får precis allt att skaka hörs fortfarande varje litet strängplockande och andra detaljer som annars brukar försvinna. Andra stunder är det så finstämt att det tydligaste ljudet man hör är statisk elektricitet från ljudanläggningen (och ett väldigt försiktigt plockkomp).
Bäst:
Remurdered är låten som får publiken att vakna till efter en kort
stunds planlöst malande. Ett kreativt vattenhål när postrocken blir
enformig.
Sämst: Ljudet av statisk elektricitet mitt under de mest finstämda partierna.
Lars Kajes
Säga vad man vill om bokningsbolaget Scorpio, men att boka in de rutinerade postrockarna Mogwai i Göteborgs konserthus måste ses som ett genidrag. Det är inte en vanlig syn i konserthuset att publiken måste dra upp byxorna när de gått upp för trapporna, men den nogrannt akustiskt optimerade scen som lokalen erbjuder passar alldeles utmärkt för ett band som gjort karriär på att väva in små detaljer i de brutala ljudväggar som de med stor precision målar upp.
Mogwai lämnar inte heller någon besviken. Bandet vräker på redan från början och, med undantag för några låtar i mitten där det snarare blir monotont, håller de en hög klass genom hela spelningen. Det är även uppenbart vilken fördel konserthusets scen är. Trots att bandet stundvis får precis allt att skaka hörs fortfarande varje litet strängplockande och andra detaljer som annars brukar försvinna. Andra stunder är det så finstämt att det tydligaste ljudet man hör är statisk elektricitet från ljudanläggningen (och ett väldigt försiktigt plockkomp).
"Det är inte en vanlig syn i konserthuset att publiken måste dra upp byxorna när de gått upp för trapporna."Att publiken tvingas sitta är verkligen ingen nackdel heller. Mogwai gör inte musik som har något att vinna på en klassisk mosh pit. Det är snarare befriande att bara låta sig dras med i bandets ljudlandskap. Det är alltid svårt att beskriva upplevelser med ord, men om man kan föreställa sig hur det känns att göra ett yogapass på botten av Atlanten är man inte långt ifrån känslan av att se Mogwai i Göteborgs konserthus. Det är ingen spelning som kommer gå till historien som någon av de bästa, men Mogwai leverar det man förväntar sig av dem och lite till.
Sämst: Ljudet av statisk elektricitet mitt under de mest finstämda partierna.
Lars Kajes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar