Det är inte ofta isländska storheter bevärdigar sina grannar i öst med besök, men när Hjaltalín gör det är det med inte mindre än två konserter i samma stad. Den första av de två missade jag tyvärr, det hade annars antagligen varit en stark upplevelse att se de spela live till Days of gray, den isländska stumfilm som växte sig åttio minuter lång istället för att bli den musikvideo till en av bandets låtar som det var tänkt från början.
Några timmar senare däremot, och dessutom en timma senare än jag först trott vilket innebar att jag till och med hann vara på plats i tid, tar de ett faktiskt ganska välfyllt Pustervik i sina armar när frontmannen Högni Egilsson (även i GusGus) tar plats bakom pianot och inleder med en kortare solosång. Någon minut senare avbryter han sig och undrar försynt om det verkligen är en pianoballad vi kommit för att höra. Vad publiken svarar minns jag faktiskt inte såhär nästan ett dygn senare, men snart därpå kliver resten av bandet ut och Högni ersätts av ordinarie pianist Hjörtur Ingvi Jóhannsson och tar själv plats bakom mittmikrofonen. Sättningen består av sex gemytliga islänningar på violin, bas, klaviatur, sång, sång och trummor, och faktum är att jag till en början är ganska nöjd med avsaknaden av gitarr, i klar kontrast till vad mitt förra inlägg här på Minnenas Motell handlade om. Hjaltalín är ett band som rör sig över många genrer, och följaktligen spelar inte alla medlemmar på alla låtar vilket gör att det hela tiden händer något i arrangemangen. Vad som en minut har båda fötterna fast förankrade i nittio- och det tidiga nollnolltalets triphop där Portishead och Morcheeba hörde till de mest tongivande, kan minuten senare kläs av till ett finstämt stycke baserat på endast gitarr och stråkar, för att senare dundra igång till något som fullkomligt ämnar att köra över sin publik på ett rent fysiskt vis.
Hjaltalíns mest spelade låt på Spotify är "Halo", en cover på den inte alls särskilt närbesläktade r&b-stjärnan Beyoncé, och det är också den i kvällens setlist som når störst uppskattning. Från att inklusive undertecknad ha varit tre systemkameraförsedda fotografer längst fram vid scenkanten förvandlat under några minuter hela Pustervik till ett veritabelt hav av filmande mobiltelefoner. Och visst, det är alls ingen dålig tolkning de gör, och Sigríður Thorlacius besitter en röst som utan problem gör rättvisa åt en skolad soulsångerskas hitballad. Det är bara det att de har så många bra egna låtar som publiken i allmänhet inte är lika upphetsad över. Roligare isåfall är att en annan av låtarna Hjaltalín framför denna kväll drivs framåt av en basslinga näst intill identisk med den i Veronica Maggios "Sergels torg". En annan underhållande detalj är att det på scenen finns en filmduk av gigantiska proportioner, som gjort för att ackompanjera den episka post-popen med. Hjaltalín har istället valt att varken ta bort den eller att visa någonting på den, så hela konserten genomförs med vit bakgrund i en i övrigt svartmålad (bokstavligt, inte metaforiskt) konsertlokal.
Detta i kombination med den tungt virvlande julsnö som börjat falla när jag lämnar Pustervik närmare midnatt denna onsdagskväll, gör faktiskt detta till en av de största konsertupplevelserna på väldigt länge. På väg ut råkade jag höra en tjej säga något om att hon kände sig "tillfredsställd", och det är nog exakt rätt ord för att beskriva känslan efter en Hjaltalín-spelning. Jag har egentligen bara en enda synpunkt, nämligen att när de kom in för ett extranummer endast spelade just ett, trots att jag skrek "spela allt en gång till".
Michael Porali
Haha. Jag tyckte det var något mystiskt när jag läste rubriken. Johan refererar till triphop? Men sen läste jag att det var Michael. :)
SvaraRadera