måndag 27 januari 2014

”It sucks to be Matt's little brother, because he's a rockstar and I'm not”

Självklart ska även Göteborgs Filmfestival uppmärksammas här på Minnenas Motell. I lördags gick en film av en lillebror om en storebror. Vem kan passa bättre för att skriva om den än min lillasyster Jenny Hellström? 

Jag gillar det amerikanska indireockbandet The National så himla, himla mycket. Enligt Last FM är de bandet jag lyssnar överläget mest på (1884 spelade låtar sedan mars förra året, och då räknas inte  alla de timmar på jobbet då jag låter High Violet gå på repeat eftersom den lyckligtvis finns i jobbpoden).

När jag blev tipsad om att det ska gå en dokumentär om favoritbandet på filmfestivalen här i Göteborg kändes det självklart att jag skulle gå. The National på bio! Det närmsta en liveupplevelse jag kan komma just nu.

En mycket nöjd Jenny Hellström ser The National på Roskildefestivalen i somras
Dokumentären Mistaken for Strangers, döpt efter en grym låt på Boxer, handlar om bandets sångare Matt Berningers nio år yngre bror Tom, och om hur han följer med på en turné och försöker göra en seriös dokumentär om storebrorsans band. Tom Berninger är en underhållande slacker som inte alls lyssnar på eller förstår The Nationals musik egentligen. Han är inte en bra intervjuare, och frågorna han ställer till bandets medlemmar i sina försök att vara seriös dokumentärfilmare blir mer av typen ”How many drugs have you taken and how many times and how fucked up did you get” eller ”Do you carry your wallet on you on stage? You do? That's wierd”.


Det visar sig snart att Tom varken är en bra roadie eller dokumentärfilmare, och han får sparken från turnén och ser ut att misslyckas med filmen, vilket följer helt i linje med hur det verkar ha varit i hans liv – han har aldrig lyckats slutföra någonting (ett faktum som både storebror Matt och föräldrarna Berninger intygar).

Dokumentären om bandet The National kommer alltså mer att handla om Tom Berninger och om lillebror/storebror-relationen mellan honom och Matt. Detta inramat av tafatta försök till att intervjua och ta ”tuffa” stillbilder på bandmedlemmarna, ämnat för en seriös dokumentär. Totalt är det ungefär tre National-låtar med i hela filmen, men jag blir ändå inte det minsta besviken. Jag blir snarare sugen på att göra en dokumentär om någonting min storebror håller på med och få den att istället handla om mig. Vilket grepp!

Dessutom innehåller filmen flera grymma klipp från olika liveframträdanden, och andra guldkorn som när Matt sjukt nervös inför en konsert låser in sig på toaletten och skriksjunger de första raderna till "Vanderlyle Crybaby Geeks". Man får ju rysningar för mindre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar