Den tredje lördagen i januari, precis som föregående år, arrangeras Sveriges Radios gala P3 Guld, detta spektakel (sagt med Björn Ranelids röst givetvis) vars undertitel lyder "en hyllning till svensk musik". Och absolut, det är en storslagen hyllning till svensk musik med allt vad det innebär, med storslagna och exklusiva scenframträdanden varvat med prisutdelningar i kategorier som årets artist, årets grupp, årets pop, årets rock/metal och liknande.
Den uråldriga frågan om huruvida man egentligen kan tävla i musik eller inte kan tas upp hur många gånger som helst, och personligen är jag till stor del böjd att hålla med en av kvällens prisutdelare, Nour El-Refai när hon på scen inför fyratusensexhundra personer samt i förlängningen även alla P3:s lyssnare och med en timmas fördröjning även alla kvällens SVT-tittare helt kallt konstaterar att det är "tramsigt". En inte helt väntad kommentar från någon som senare i år ska leda självaste Melodifestivalen, men icke desto mindre sant. I många av P3 Gulds kategorier röstas dock vinnarna fram av lyssnarna själva, vilket i praktiken borde innebära att de som lyckas mobilisera flest vänner att förtidsrösta via internet även tar hem priserna, men faktum är att även denna föreställning slås i bitar när Håkan Hellström vinner över postpunkarna i Makthaverskan och teaterpjäsen Ghost över poppunkiga Tiger Bell.
"Snudd på skandalöst att vad som just utger sig för att vara en hyllning till svensk musik, och som tillika anordnas av public service-media, nästan helt bortser från all slags gitarrbaserad musik."
För undertecknad var årets besök det första någonsin på galan, och förutom att jag slogs över hur storslaget och mäktigt arrangemanget var fastnade mitt fokus också på hur enormt likriktad föreställningen faktiskt var. Bland de framträdande artisterna var det förvånansvärt många som rörde sig inom samma snäva ramar för programmerad mainstreammusik, och även om Laleh i sin fantastiska ”Stars align” tog sällskap av (grovt räknat) ett femtontal slagverkare och Melissa Horn bidrog med sin sedvanliga Nick Cave-stämning höll sig merparten av artisterna i någon slags taktfast programmerad, inte allt för avancerad barnrytmik. Till och med Mando Diao, som väl får sägas ha varit galans enda "rockband", framförde en väldigt steril och digital försmak från kommande album, och även om NONONO med stor skicklighet tangerade postpunken i sin "Pumpin' blood" och Elliphant involverade en långhårig och bredbent gitarrist som malde hårdrocksriff á la Def Leppard i sitt storslagna avslutningsframträdande är det faktiskt både anmärkningsvärt och snudd på skandalöst att vad som just utger sig för att vara en hyllning till svensk musik, och som tillika anordnas av public service-media, nästan helt bortser från all slags gitarrbaserad musik.
Med detta sagt ska också klargöras att jag inte på något sätt är besviken på själva galan, till och med Redline Records-medleyt var till belåtenhet när Linda Pira gled in i en blankpolerad Cadillac (inomhus ja), men på något sätt går det inte att bortse ifrån all fantastisk musik jag kommer i kontakt med på grund av mitt primära forum på slavestate.se och även via Mint Magasin och här på Minnenas Motell helt sonika glömts bort. Visst, där fanns en kategori vid namn "Årets rock/metal" där Cult of Luna, Ghost, In Solitude, Tiger Bell och Watain var nominerade, men inte i en enda genre utöver Makthaverskans något malplacerade nominering bland electrokidsen och stadens store son i "Årets pop" klingade det falskt av mollslingor, inte någon annanstans skreks det av vrede och ingen annanstans skälvde golvet av monsterriff istället för 4/4-beats. Inte undra på att man bara såg till medlemmarna i ett av de fem nominerade banden i kategorin rock/metal under kvällen.
Dock ska återigen sägas att P3 Guld 2014 höll en förvånansvärt hög klass rakt igenom, och med en högst professionell och samtidigt underhållande konferencier i Morgonpassets Kodjo Akolor, i sällskap med en hel armé av mer eller mindre kända prisutdelare, statister och som sagt en hel del av mig personligen uppskattade musikframträdanden skulle det egentligen inte finnas något att anmärka på. Förutom just då bredden på artistframträdandena. Men är det punken och den hårdare rocken man vill åt finns ju alltid Manifestgalan!
Mycket välförtjänta segrar togs hem av Veronica Maggio för årets artist, och Håkan Hellström för ”Guldmicken” vilket väl kan sägas vara motsvarande ”Årets liveartist”. Priset för årets låt hade jag trots Håkan Hellströms seger hellre sett att Miriam Bryant tilldelats för sin ”Push play”, och årets pop hade givetvis hemskt gärna fått tillfalla Makthaverskan, även om vinnaren Jenny Wilson fortfarande förtjänar respekt för det fantastiska band hon var en del av under tidigt 2000-tal.
Michael Porali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar