På Scandinavium hade jag aldrig varit förr. Ganska mycket folk i rörelse, fast konserten var ingalunda slutsåld. Efter kanske en halvtimme så sätter den igång. Bob står på sidan av scenen med sitt piano. Låtlistan hittar ni här. Tombstone blues funkade jättebra som inledningslåt. Helt perfekt. Annars var de första låtarna lite sega. Nämnda låt och Just like Tom Thumb's blues var de bästa inslagen. Things have changed blev jag besviken på. Trots att låten är ny så framfördes den i trist sömning version. Dock så spelade Bob gitarr på Things have changed samt låtarna precis före och efter, och det var kul. Då såg vi mer av honom. Det var på låten efter Things have changed som konserten verkligen vände. Highway 61 revisited! Parkettpubliken reste sig upp och sprang framåt och delar av läktarpubliken formligen stormade parkett. Bandet röjde på som fan. Från och med Highway 61 revisited höll de flesta låtar mycket hög klass. Framförallt de från Love and theft. Riktigt bra versioner. Nye gitarristen Freddie Koella fick störst utrymme i bandet, solon i de flesta låtar och den som rörde sig mest på scen. Allt som allt fick vi höra 17 låtar, vilket är en färre än de flesta andra konserter som hittills varit på turnén. Lite synd, hade gärna hört Forever young (som de andra fått).Det var en bra spelning. Jävlar vad bra det var från och med "Highway 61 revisited" till avslutande "All along the watchtower". Överhuvudtaget Dylan ha varit vital live det året, på datorn har jag utmärkta liveversioner av "Jokerman" och "The Lonesome Death Of Hattie Carroll" från 2003.
I morgon är det dags igen. Min sjätte Dylankonsert, kanske är det den sista?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar