Sista Dansen – Låt vingarna brista

En trogen gästbloggare vänder åter. Michael Porali har gjort ett nytt fynd! 

Med endast en videosingel ute och med ett idogt livespelande har Sista Dansen lyckats göra sig ett relativt stort namn redan långt innan fullängdsdebuten Låt vingarna brista sedermera släpptes lös. Jag har fortfarande inte lyckats se bandet live, men fastnade redan för just ”Låt vingarna brista”, som även debutsingeln med ett större antal månader på nacken heter. Givetvis är förväntningarna högt ställda inför de nio spår som tillsammans kommit att utgöra albumet med samma namn, faktiskt så högt ställda att jag dragit mig lite extra för att faktiskt våga lyssna på det. Men med det tidiga åttiotalets postpunk i främsta fokus brukar det vara svårt att misslyckas, och det gör inte heller Sista Dansen.

Med ett sparsamt tempo, insiktsfull lyrik och med låttitlar som ”Du, jag & en Borderline” och ”Ett vapen mot allt det här” (vilket också var titeln på bandets höstturné som jag givetvis råkade missa) står sig ”Låt vingarna brista” stadigt inför en eventuell konkurrens, och Linus Kuhlin (gitarr, sång) styr som det heter skutan mot någon slags musikhistoriskt treriksröse där Sista Dansen utgör gränsen mellan Sundsvall (Brända Barn), Eskilstuna (Kent) och vår egen stads sorgligt bortglömda Samtidigt Som. Spretigt? Nja, kanske det - tredjespåret ”Marginal” bjuder till exempel på en hoppa-i-soffan-vänlig punkpop i rakt nedstigande led från exempelvis Masshysteri, medan nästföljande redan nämnda ”Du, jag och en Borderline” är en nattsvart, malande kärleksduett i ungefär halva tempot.

Som sig bör är det egentligen inte en enda av de nio kompositionerna som bjuder på någon slags glädje, hopp eller tillfredsställelse över livet, ”Ett vapen mot allt det här” handlar till exempel att ge upp försöken att leva ett normalt liv och flytta någonstans ”långt upp i norr, där ingen annan bor”. ”Livia”, det enda spåret basisten Kimberly Lyhrén skrivit, verkar handla om att hjälplöst försöka rädda en vän som tappat greppet om livet (”olyckssyster, jag väntar”), och titelspåret talat även det sitt tydliga språk.

Dock är det i det jag, och givetvis större andelen av alla som lyssnar på liknande musik, just i det tryggheten står att finna. Oavsett om det är för egen del eller för att man värnar om personer i sin närhet, går det helt enkelt inte att bortse från att igenkänningsfaktorn väger betydligt tyngre än melodier i dur och krystade textrader om hur vackert livet är. För det är det inte, och det vet Sista Dansen. Jag hälsar Låt vingarna brista välkommen in i mitt liv och hoppas på att vi klarar av att möta vintern tillsammans!

Michael Porali

”Låt vingarna brista” finns att ladda ned gratis på http://sistadansen.bandcamp.com/, och givetvis på Spotify.