I mitten av nittalet dök det något oväntat upp ett nytt favoritband hos oss som ivrigt följde vad som hände hos Birdnest och Beat Butchers. Efter att Per Granberg och David Giese hade träffats på Roskildefestivalen - ett möte som bland vissa tycks ha fått mytiska proportioner - kom Big Fish över till det växande Birdnestimperiet från lilla Strontium Records.
Plötsligt fick landets alla trallpunkare sätta tänderna i något som var väldigt långt från punk, en del blev så förvirrade att de började kalla Big Fish punk, det kan faktiskt ske än idag.
Själva kallade de sin stil för "medeltidsmaskinsmetal", och kanske är det vad man får om ett band som börjat i åttitalets synth- och industrianda sedan låter sej inspireras av folkmusik och hårdrock och gå över till att helt sjunga på svenska? Bra blev resultatet i alla fall. Big Fish var på sätt och vis en gren på samma träd som till exempel Garmarna och Hedningarna. Där folkmusik blandades med modern elektronik. Att de adopterades så rejält av trallpunkscenen och fick en given plats på Definitivt 50 spänn-skivorna är egentligen rätt fascinerande.
De tre albumen Vargavinter (1992), Sånger ur sten (1994) och Andar i halsen (1996) håller mycket bra än idag, framförallt de två första. Även minialbumet Dans mot tiden (1993) är bra, men det hörde jag aldrig i sin helhet när det begav sig.
Jag minns hur fascinerade vi blev av deras sound, eller... fascinerad är jag fortfarande. Magin i låtar som "Vargavinter", "Hycklerivisa", "Skapelse" och "Blues för Paranoia". De feta gitarriffen som möter ständiga samplingar och skrotslagverk och ibland blås och dragspel. Till detta texterna och David Gieses röst. En lyckad blandning!
Idag verkar Big Fish vara bortglömda annat än bland en och annan övervintrad trallpunkare. De är värda ett bättre öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar