Män utan kvinnor - ett unikt Lundellalbum?

När jag igår lyssnade på Ulf Lundells Män utan kvinnor tänkte jag återigen på hur olikt det albumet är mot resten av Lundells produktion. Ibland känns det country och ibland snarare lite jazzigt. På skivan finns inga allsångsrefränger, inget piano, nästan ingen orgel, inget glockenspiel, ingen saxofon och texterna är genomgående introverta.

Nu var visserligen introverta nedtonade låtar inget nytt för Lundell vid den här tiden, redan 1984 släppte han den akustiska soloskivan 12 sånger och 1994 kom Xavante, även den nästan bara med honom själv på akustisk gitarr och munspel. Men 1997 års Män utan kvinnor var ändå något nytt, här kompade en trio bestående av producenten Lars Halapi och hans medmusiker Peter Fors och Peter Korhonen. Halapi och de andra har mejslat fram ett unikt Lundellalbum.

Män utan kvinnor kom ut hösten 1997. Då hade Lundell fem somrar på raken gjort framgångsrika turnéer där han åter etablerade sej som liveartist efter den skakiga turnécomebacken 1991. Han hade släppt ett par hyllade album och ambitiösa samlingsskivor och var såvitt jag förstått det i full gång med att dra i gång skrivandet av Friheten, den tegelstenstjocka romanen som kom 1999.

Skivan följdes inte heller av någon turné och än idag har bara en handfull låtar spelats live i någon större utsträckning. "Nadja" var en återkommande låt på höstturnén 1998, "Serengeti" på sommarturnén 2000 och ett par låtar fanns med på Tyrolspelningarna 2005. På sommarturnén 2000 fanns även titellåten och "Gammal nog" med ett fåtal gånger vardera. Möjligen finns ett par exempel till, men överlag har Män utan kvinnor inte satt några spår i Ulf Lundells konserter. Kanske är skivan för introvert för det?

En gång i tiden satte jag Män utan kvinnor oerhört högt, det var ett av Lundells bästa album enligt mej under några år i mitten av 00-talet. Igår var första gången jag lyssnade på den i sin helhet på rätt många år. Det är fortfarande en bra skiva, även ifall den snart 50-årige mannens självömkan ibland blir lite väl påtaglig. Samtidigt känns den ärlig och uppriktig. Och musikaliskt är skivan fortfarande väldigt spännande.

På tal om titeln, Expressens Måns Ivarsson ska ha skrivit en ganska hånfull recension av skivan där han konstaterade att Lundell numer snodde från Springsteens sidekick istället för bossen själv. Steven van Zandt släppte 1982 solodebuten Men Without Women.

Några dagar senare sägs det ha kommit en anonym försändelse till redaktionen med Ernest Hemingways novellsamling Men Without Women från 1927.

Jag kan riktigt tänka mej hur någon log skadeglatt vid sin gamla skrivmaskin.