torsdag 19 september 2013

Winnerbäcks nya är bra, mörk och med några blivande klassiker

Min gamle favoritartist Lars Winnerbäck är tillbaks. Jag gillade singelsläppet förra månaden, även ifall jag saknade det trehövdade bandet han hade på en turné för några år sedan. På Hosianna är det fullt band som gäller fast med förvånansvärt varierat låtmaterial. Lugna låtar blandas med upptempo och stegrande arrangemang tycks ha varit populära där i studion på Irland. I Värvetintervjun häromveckan berättade Winnerbäck att de hade testat att spela in några låtar med det trehövdade bandet från 2011, jag kan tycka någon av dem hade kunnat vara med på skivan. Nåväl, nya skivan är bra och ett par låtar betydligt mer än bra. 

Jag har följt Winnerbäck länge. Nån gång kring jul och nyår 1998 köpte vännen Fredrik Winnerbäcks tre första album, det var vad som fanns då. Våren 1999 DJ:ade jag "Låg" och "Balladen om konsekvenser" på varje fest. Där började nånting spira.

Fast nog finns det rötter ännu längre tillbaks i tiden? Det börjar alltid ännu tidigare Jag läste intervjuer med Winnerbäck i fanzines som Skrutt och Dajvabrutalt. Jajamen, på den tiden gjorde han intervjuer, men de enda som ville prata med honom var fanzines. Och visst måste jag ha hört "Balladen om konsekvenser" innan Fredrik köpte skivorna?  Minns jag rätt gillade jag som Kvinnofängelsetfan första raden massor ("På en kvinnoanstalt...") innan dess.

På Hultsfredsfestivalen 1999 skuggade jag och några andra Winnerbäck när han gick mot backstageentrén vid Teaterladan. När jag på festivalens sista dag såg och hörde publikstödet han fick när Skurkarnas spelning kommit till "Solen i ögonen" förstod jag att det var dags att kolla upp mer med den här killen. Hemma beställde jag Rusningstrafik och lånade de andra skivorna av Fredrik. Några månader senare släpptes Kom (eller "röda skivan" som jag ibland kallat den för mej själv) och Winnerbäck tog slutgiltigt farväl till visans värld och steg in i en värld där, tja, vi kan säga att Ulf Lundell och pop möts. 

Rusningstrafik är förvisso hans bästa skiva, men jag har aldrig hört till de "gamla" fans som tycker de två-tre första är skitbra och att han sen sålde sej eller blev ointressant. Kom och Vatten under broarna är utmärkta, likaså ungefär halva Singel och Söndermarken, Daugava gillade jag som tusan när den kom men den har inte åldrats så bra (vilket inte hindrar att "Jag fattar ingenting" är en fantastisk låt). Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen är visserligen i långa stycken överproducerad, men "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt" är grymma, och när jag såg att "Ett sällsynt exemplar" var med på den där företagsspelningen i augusti kände jag att den gärna fick vara kvar till turnén nu i höst.   

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen kom för hela fyra år sedan, ett så långt uppehåll har Winnerbäck aldrig haft mellan sina album, det är inte utan att jag spekulerat kring skaparkris.  Så hur låter då Winnerbäck när han åter klivit in i en inspelningsstudio?


Hosianna inleds lugnt och trevande med "Vi åkte aldrig ut till havet", en låt som verkligen växer för varje lyssning. Att börja med en lugn låt är en återgång till vad som gällde på skivor som Söndermarken och Vatten under broarna, och precis som på den sistnämnda funkar det bra här.

Med andralåten och duetten "Gå med mig vart jag går" kommer skivan igång på allvar. Det är inte bara Thåströms röst som gör att låten känns Thåström, den hade lika gärna kunnat vara med på Jocke Thås senaste skiva, eller kanske Mannen som blev en gris. Att låta Thåström gästa en låt brukar vara ett lyckokast, tänk bara på Eldkvarns "Blind man", Pugh Rogefeldts "Vår kommunale man" och Kajsa Grytts "Bara vi vi står ut", det blir lyckat även här. Även ifall en omtagning kanske hade varit på sin plats när Winnerbäcks röst skär sej en bit in i låten?  

"Monsterteorin" börjar lugnt men sedan kan man tänka sej hur Thåström dröjt sej kvar i studion och börjat ropa "men fläska på lite", precis som när han gav Fläskkvartetten sitt namn när de en gång lade stråkar på Imperietskiva. En kompetent bredbent rocklåt, men inget som sticker ut.

Låten jag främst fick med mej från höstturnén 2011 var "Vem som helst blues" och den är riktigt bra även här. Visst känns det lite ovant med fullt komp här då jag spisat en Youtubeversion från 2011 ganska flitigt, men det går över. "Vem som helst blues" är en av Winnerbäcks stora låtar och bjuder på skivans bästa text. "Vem som helst blues" kommer leva länge och borde bli en hörnsten i Winnerbäcks setlistor i många år framöver. Ironiskt nog följs den av vad som känns som en mellanlåt på skivan. "Det gick inte", en snabb rökare som kanske kommer växa live.

"Skolklockan" gillar jag verkligen. Det stegrande tempot bidrar till att bygga upp en suggestiv stämning. Texten har politiska ambitioner och funkar bra, även ifall raden "Far skär köttet och mor bakar cupcakes" kanske kommer kännas aningen daterad om ett halvår eller så ;)

Sedan kommer "Utkast till ett brev", tummen upp men den har jag ju redan avverkat. Vidare till mellanlåten "Ett slags liv", som har svårt att få fäste och inte riktigt når fram. Låt nummer nio - "När det blåser från ditt håll" - bjuder på skön Winnerbäcknostalgi, det låter precis som någon öppnat ett skåp med gamla outtakes från typ Kom eller Singel. Kul, men inget oförglömligt.   

Ibland har den gode Winnerbäck avslutas sina skivor med episka (i den gamla betydelsen "berättande och omfattande") mästerverk till låtar, "Vänner" och "Söndermarken" är sådana. Här finns en till, "Hosianna" är en ambitiös låt som skulle kunnat falla platt till marken men det blir istället raka motsatsen. Låten får vingar och lyfter stillsamt, den lyfter och flyger med lätt bagage ut till evigheten. Samtidigt som vi andra nynnar Hosianna, hosianna.  

Det mörka omslaget med motljus är kanske inte Winnerbäcks snyggaste, men det är en bra spegling av skivan. Mörkt och motljus. Sammanfattningsvis innehåller Hosianna ett par låtar som vara blivande Winnerbäckklassiker, ytterligare några som håller hög klass och ett par-tre mellanlåtar, men ingen låt är dålig och skivan är alldeles lagom lång. Jag gillar den. Välkommen tillbaka, Winnerbäck. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar